Saknaden av dem som är borta...

Jag är ju en organiserare ut i fingerspetsarna, så ikväll har jag ägnat mig åt att rensa & organisera mina bilder. När jag kom till mappen med Rikkiban & Muggis blev det helt plötsligt ganska jobbigt, jag saknar dem verkligen så himla mycket. Man ska ju inte favorisera (haha tur att de inte är mina barn) men Rikkiban var verkligen min lilla älsklingsgris. Han var så himla orädd och rolig och gick bort alldeles för tidigt i lunginflammation. Det är så svårt att acceptera att man aldrig mer kommer att få se dem som går bort, men som tur är kan vi i alla fall minnas dem, och tänka på alla de bra stunder man delat ihop.